SAGAN OM SKRUV OCH MUTTER
Jag skruvar och muttrar. Allting blir skevt. Bokhyllan står i spagat. En mutter, som är för liten och en skruv, som är för stor. Brickan passar dock. Puh!
.
Äventyret får mig att börja tänka på mutterns och skruvens historia. Om jag inte missminner mig så var det en liten pojke, som var uppfinnaren. Han satt vid en flodbädd i Mesopotamien och tittade drömmande på det glittrande vattnet. Han hörde porlet, fåglarnas sång och fårens bräkande i bakgrunden. I sin ena hand höll han en träpinne och i den andra ett ihåligt djurben.
.
Pojken stack in träpinnen i benet, höll upp den och vevade runt. Det rasslade lustigt. Så fick han plötsligt en ide´. Om jag kan använda djurbenet som handtag så blir det lättare att träna på att skriva bokstäver i sanden. Vassen vajade i vinden. Pojken tog en vass sten som redskap och kapade en knippe strån. Uppe på flodbädden igen började han linda träpinnen med vass. Lager på lager. Han testade mellan varven om benet kunde hållas kvar. Lycka! Det satt som det skulle. Så föddes den första skruven.
.
Den lille pojken började skriva med pinnen i den torra jorden i slänten. Det gick bra till en början men efter en stund gled benbiten av. Han blev ledsen. Men han var envis. Han visste vad han ville ha så han satte sig ner och funderade en stund. Pojken kom på att han behövde tillverka en låsanordning för benet. Ner till floden igen. Mer vass att linda på båda sidor benbiten. Tjocka lager och hårt knutna. Pojken blev mycket nöjd när han så testade sitt egenhändigt tillverkade redskap. Handtaget var fastgjort. Och nu hade muttern fötts.